growthness eller ?

Det är jobbigt att vara vuxen. Eller bli vuxen. Eller vad det nu kallas. Jag får sån ångest när jag kommer på mej själv prata bra strykjärn, räntekostnader eller att det är ju så skönt att bara hålla helg i lugn och ro med familjen eller annat sånt som bara känns så trist. Alltså det behöver ju inte vara alls trist att diskutera vilket strykjärn som egentligen är bäst eller att man kanske borde binda räntan eller att det faktiskt är gött med tacomys en fredagskväll istället för att hänga i en bar till nästa morgon – inte minst jag tycker det. Jag njuter i högsta grad av soffliggeri så ofta jag kan. Men ändå är det något som tar emot. Själva acceptansen att det har blivit så här. Vi är ju så unga. Samtidigt är det inte lika kul att diskutera den och den killens ögon eller vilken top man ska ha på sig när man ska gå ut eller sitta på ett café och röka en halv dag (det får man ju ändå inte nu förtiden). Samtidigt är det ändå med ett uns av sorg jag konstaterar att majoriteten av mina vänner avbryter många telefonsamtal med ”lille olle skriker” eller ” nu har hunden bajsat ner soffan” eller ”nej nu ska vi packa bilen och dra till ICA Maxi/IKEA/Mio” eller ” jag och min man har inte pratat med varandra på en månad, nu ska vi ha lite partid-adjö”.

Varför har inte alla tid med meeeeeeeeeeeeeeeej och varför kan inte alla umgås lika lätt som förr. Bööööööööööööl. Min käre karl har tid med mej och det är kalasbra. Men ändå - varför är vi inte barn längre? Jo, jag vet ju varför, tiden går och det är härligt. Jag vill inte på något vis vara evigt ung, det är inte det jag menar, riktigt så patetisk är jag inte (än). Jag är inte rädd för å dö heller. Förutom på flygplan. Men varför går tiden så snabbt och varför känns det lite småsorligt att prata amorteringar med sina vänner? Någonting är det.

Ps. jag har några kompisar som är på mitt plan. Tur även om jag älskar alla vänner oavsett ålder och intresse. ds