den lunkande gnomen

I lördags promenerade jag i soldis och isande vind längs Årstaviken. När jag gick där i min egen värld och lyssnade på Trackslistan i hörlurar blev jag stoppade av en gammal man. Han berättade att han var 86 bast och att han sprang varje dag längs Årstaviken. Sedan berättade han att han var medlem i Harry Martinsson sällskapet och undrade om man han fick läsa en dikt för mig. Okej tyckte jag. Så läste denna man, utantill såklart, en dikt "Vinterns gnom" med sån inlevelse och innerlighet att jag nästan blev tårögd. Sedan sa han tack och jag sa tänkvärt och mannen lubbade vidare i sin röda toppaluva. Han gjorde min dag! Mer spontana människor. Och nej, han var inte knarkare eller psykotisk vad jag kunde se.

Här är dikten:

Vinter
Dimman dras till trädetbörjar kläda trädets grenar. Frosten rimmas luddigden får ull av is. En gång, berättar gnomen, såg vi lövav frost som sakta växte frampå kvistarna. Sådant är begripligt, trädet minns sin fallna lövdräkt, lockar frosten väva en vacker dödsbild. Snart hänger vinterträdet fullt av nattliga försök till frusen levnadsteckning. Där finns en vilja, frosten lyder den. Trädet, en gång starkt och äppelkindat, befaller fram sin vintersaga.

Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig. Jag skulle kunna isa dig. Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön. Det finns en skönhetens ande, det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåtoch så barmhärtigheten. Den kom inte av ingenting. Allt detta kallar jag skönskriften i snön. Den handlar om rena sinnelag. Om redbara ögon i snötystnaden frid som är namnlös. Så finns dessa få eller många som bevarar en renhet i anden. Ingen vet hur de lyckas det är som en vintersaga konstlöst berättad, verklig och ljus som den upphängda tvätten i vintervinden.