PENGAR

Jag tycker det är aptrist att tänka på vuxna saker som pengar. Att pensionsspara och att lägga undan – en årslön på banken som det ofta pratas om – att ha en buffert, att tänka på framtiden. Blä. Det är så triiiiist. Jag började ju faktiskt pensionsspara en minisumma varje månad förra året. Hur vuxet och tråkigt det än känns och kändes när jag tog detta stora steg. Jag vill liksom inte tänka på sånt. Jag läste en artikel idag om att 70-talisterna kommer bli värsta fattigpensionärerna. Det tog mig flera tveksamheter innan jag klickade på rubriken för att läsa vad det hela handlade om. För jag ville inte läsa. Inte om sånt. Att vi börjar jobba så sent att det inte blir många kronor till pensionen. Men vi har ju haft det bra. Rest, pluggat, ströjobbat. Livskvalitet. Och privat pensionssparande ska tydligen inte vara någon jättehit så det skulle man tydligen inte lita till.

Jag är en sån som storhandlar på närbutiken. Eller jag storhandlar inte. Jag handlar varje dag. Jag sparar inte ett skit. Jag lever för dagen och shoppar mycket kläder, smågrejjer och mat och fikor ute. Jag handlar liksom inte möbler och köksgrejjer utan bara förlustelser i stort sett. Jag har inte många hundralappar över när lönen kommer, men det är sällan helt tomt. Det är därför jag får sån ångest när folk berättar att de sparar flera tusen i månaden, att de pensionsparar typ femhundra spänn ( vilket är svinmycket, hallå ) i månaden och att de handlar med aktier och ojar sig, frustar och stånkar när börsen går neråt. Sånt vill jag liksom inte tänka på och jag får ångest.

Men måste man det då, spara och tänka framåt. Egentligen är det ju smart. Att ha en buffert, att inte vara fast i socialisttänket att staten ändå finns där som trygghet och man behöver ju inte ha någon egen buffert när vi betalar så mycket i skatt.

Kan man inte fortsätta leva i nuet och tro att allt löser sig. Man blir kanske inte ens pensionär i dessa cancerogena och förolyckningstider. Men innerst inne vet jag ju att man borde spara, i alla fall lite. Okej, jag sparar ju ibland men då alltid till något – en resa, ett par stövlar, till min skuld till min ädle far eller något större spektakel. Jag skulle nog aldrig kunna spara bara för att ha. Lägga på hög. Du kan dö imorn. Och så tänker jag att det är mest tråkiga personer som lägger på hög. Taskigt men sant. Jag är väl bara avundsjuk men ändå inte. Men man borde kanske ändå. Jag tänker att om jag hade haft hög lön eller ett billigt boende – ja, då hade jag ju faktiskt kunnat spara - utan bekymmer dessutom. Men något ska man väl få unna sig? Fortsätter stoppa skallen i sanden ett tag till. Men den där finfina skattesänkningen som vi jobbare får i börsen varje månad får mig ändå att tänka tanken ” ska jag ringa min bankgubbe och lägga på ett par hundringar på pensionssparandet, ska jag”. Eller ska jag gå bort på Fornarina efter jobbet istället?

Läs ni 70-talister och bäva: http://www.e24.se/dynamiskt/pension/did_14534775.asp