seriöst värre

När man går i väntans tider så är det till en början helt ofattbart att det växer något eget inne i ens mage. Man känner sig trött som ett as och efter några veckor träder illamåendet in och ens pojkvän luktar skunk,bäver och gamla sockar, kaffe smakar helt plötsligt som det gift det faktiskt är och allt känns allmänt konstigt och så måste man gå och ljuga och känna sig skyldig hela tiden för att inte avslöja något. Man bölar till GoKväll på svt, och måste gå till korvmojjen minst en gång varje dag för att överleva.

Sen börjar ens kagge växa och man är rätt som vanligt fast tröttare.
När vi snackar 5-6e månaden är man en tjockis och ens gamla kropp är för evigt borta och begraven. Sorg. I alla fall, sen börjar man känna att det är något riktigt som är i magen. Inte bara gaser och bubbel. Små kickar kommer farandes och man får ett töntigt drömskt leende på läpparna när man inser att det är en människa där inne. Väldigt liten och ödlelik men ändå. Fosterstadiet har gått över.

När magen väl är så stor att den inte går att dölja längre är bebisen överlevnadsklar. Om den föds efter v.29 så är sannolikheten jättestor att den kan överleva. Fantastiskt.
Det är ungefär här nånstans man börjar inse. Den ska ut. Det har jag insett nu. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Men skratta tror jag. Av glädje för att man ska få träffa filuren. Gråta av att man blir härligt rörd över livets mening. Nej, där ljög jag. Över att man ska få ut den genom ett litet, litet hål. Böööööööl. Hur i hela friden? Detta blev jag varse förra veckan och störtanmälde mig och kärestan till en profylaxkurs där det fanns två lediga platser kvar. Gravidyoga i all ära men profylax - det är det tunga artilleriet. Så i söndags satt vi och flåsade med ett gäng muppar ledda av en teatralisk tant som pratade som Jolanta i HippHipp och som hade (huvud)hår till knäna. Såg film med Gudrun Schymans muff live och hennes grymma förmåga att andas. Såg stabilt ut måste jag säga.

Kände mig faktiskt lite mindre nervös för att bebisen ska komma ur ett litet, litet hål efter denna träff med ett gäng pålästa-innerstads-blivande föräldrar i 30+ åldern (satt flera stycken pappor och antecknade så pennorna glödde, i teorin kan vi lära oss allt). Kommer nog att bli ett trauma att få ut barnet hur mycket man än kan andas, men mentalt släppte skräcken lite grann när man fått veta att det blir oftast inte sämre om man kan slappna av och vet vad som händer. Vi gick igenom alla faser och sånt. Shit vad mycket som händer i ens kropp. Har jag knappt fattat innan.

Att vara havande är ett konstigt tillstånd. Förnekelsestadiet om utdrivandet har som sagt varat i 7 månader. Nu går det inte längre. Dags att skaffa målbild och flåsöva varje vecka. Och att vila innan förlossningen – det ska man. Det sa Jolantatanten och sa också att man ska koppla av under 2 timmar varje eftermiddag och äta en extra macka 2 veckor innan 2 veckor innan utsatt datum. Vet aldrig när den vill ut. Fixera er inte vid deliverydate. Och så träna på att andas. Tror ni maratonlöpare drar till loppet utan att ha förberett sig, vilat, ätit och tränat? Nej. Precis samma sak är det med förlossningen som är som ett maraton. Fast du kan inte bryta, du måste springa klart och så är det ett annat liv inblandat också. Så lite mer seriöst än ett maraton alltså.

Om ni inte äter, vilar och tränar så kan det bli en chock och ni orkar kanske inte sa Jolanta-tanten. Chock blir det säkerligen ändå. Men kanske något mildare – eller värre. Ingen som vet ingen som vet. Sugklocka är dock inget jag vill bli närmre bekant med det ska vi ha klart för oss.

Reflection completed.