en liten vit lögn har ingen dött av

En nyhet i dag var att män ljuger mer än kvinnor vid anställningsintervjuer eller när de söker jobb. Skräll. Är någon förvånad? Inte jag i alla fall. För att kategorisera grovt så är det ju så att killar generellt kan glida mer genom livet och ändå få cred, ändå få stiga i graderna på jobbet, ändå få bättre lön och tuffare uppdrag. När kvinnor får barn går de ofta nedåt i karriärstegen. Männen går uppåt. Det finns många exempel.
Men det ska vi inte skylla på pojkarna för.
De är smarta.
De har lärt sig att det lönar sig att gena i hörnorna. Man kan komma nånstans utan å vara bäst och göra allt på rätt sätt, kunna, veta allt med mera.
Det är bara det att vi görls måste göra detsamma.
Okej, inte ljuga. Men heller inte göra allt perfekt eller kämpa som en gris för att synas och aldrig ta åt sig äran för något fastän man har gjort något kanonersfint.


De tjejer jag känner som kommit långt – visst de har kämpat. Men några av dem har klart sopat lite damm under mattan och ändå sagt att de storstädat. Överdrivet lite grann i CV:t, tagit några enkla genvägar – och ändå lyckats. Så som ofta karlarna gör. Smartast och duktigast vinner som bekant inte. Sen är det ju inte heller så att man inte ska kämpa här i livet för att komma nånstans. Gratis är det inte mycket som är.

Som sagt, jag förordar inte att man ljuger till sig jobb. Men att inte göra allt så förbenat svårt och att tro på sig själv och tro att man kan lite mer än man ”egentligen” kan. Det borde vi alla göra lite till mans. Eller till kvinns förresten.