family

nu sitter några och snackar på radion om kärnfamiljen och att alla strävar dit, att det finns en idé om att familjen är det ultimata - har man en familj är man lyckad och lyckligast!

radionissarna är kritiska mot detta och menar bland annat att det blir fler konflikter, mer som ska jämkas och det behöver inte alls vara så att man är lyckligast om man lever i en klassisk familj med gubbe, hund, ungar och renoveringsfix av hus.

jag håller helt med. mest bekymmersfritt lever man som lycklig singel med god ekonomi och många vänner. alternativt som nykär tvåsamhet, särbos, har stadgad ekonomi och kan göra mycket saker. så tycker jag. helst ska man bo i en storstad också.

familjeliv innebär helt klart mer meck och mer kompromissande hit och dit. kärleken och tryggheten i att ha någon som alltid finns där är värt massor men har också sitt pris. man lever inte helt bekymmersfritt och oansvarigt. särskilt inte när det finns barn med i bilden. då blir allt ännu mer seriöst och mer ska planeras, fixas och donas.

så jag tycker inte alls att familjelivet ska framstå som nån idyll eller som något mål. själv är jag nöjd med att ha fått båda världar. har levt bevkämt bekymmersfritt liv med många valmöjligheter och ganska lite hänsyn till andra och nu är jag inne i familjepysslet med allt vad det innebär. allt har olika faser och det gäller att ha levt ordentligt innan man ger sig in i nästa fas, så att man inte sitter och längtar tillbaks till det bekymmersfria livet. det gör jag förvisso ibland men vill absolut inte byta tillbaks, förutom kl.5 på mornarna när det är helg och situationen då man låg till 11draget känns som en svunnen tid.