charter it is
En vecka på charter gör en gott
Sol, bad, värme, läsa böcker, äta glass och pommes, lägga sig tidigt, äta frukost på balkongen, se nya ställen, göra utflykter. Det var en fin vecka på gran Canaria jag och Emilio hade. Bodde i värsta charterparadiset. Massor av blingbling och en hel del människor som såg ut att vara rakt tagna från tv-serien Little Britain, annars helt okej.
På vårt hotell bodde det sköna typer. Bland annat två damer från Dalarna, rediga charterdalmasar. De solade konstant morgon till kväll med undantag för rök och kaffepauser. De hade noll solfaktor och den ene med svennehy var ständigt rosa. På kvällarna drack de alkohol på sin uteplats och rökte loads. Den ene dalmastanten malde på som värsta pratkvarnen hela tiden. Hennes medresenär svarade typ aldrig eller gav inte ens en nickning som respons. Hon var nog supertrött på den pratiga damen. Men den andre tanten snackade på ändå. Oupphörligen hörde man hennes rökiga dalmål ljuda. Några gånger pratade hon med mej eller andra gäster. Ett par gånger hörde jag henne prata med katterna som strök omkring på vårt poolområde. Go tant. Tänk om jag själv är som hon, jag pratar ju en del? Hope not.
Sen bodde tre ”invandrarkillar” också på vårt hotell, från Sverige men med svenska som andraspråk. Mycket håriga bringor samt armhålor. De festade varje kväll/natt/morgon. När vi gick upp kom de hem. Påminde om min svunna tid som partyprinsessa. Nu är det nya tag med tidig läggning och laddning inför en sömnlös framtid med en bajsade skrikhals tätt in på 24 timmar om dygnet.
Jag läste bland andra Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge på semestern. Efter den boken vill man knappt ha barn längre. Om den var inspirerad av Lindas eget liv tycker jag jättesynd om henne. Om den var en verklighetsbeskrivning av småbarnslivet generellt tycker jag mina kompisar som har barn har skönmålat alldeles för mycket och då är det ändå många som klagar. Den boken gav en fruktansvärd bild. Men vad 17, kan vara ett bra komplement till alla bebisromantiker som det finns gott om där ute. Kanske ska man göra som Linda skrev, förbereda sig på att från den dagen barnet föds så är det ett krig fram till barnet är 2 år. Med den inställningen ska nog jag och emil lösa det hela. Jag ska ut å handla pansar och stridsvagn när jag får nästa lön. Sen är det lumpen fram tills den trycks ut.
Klimatet på kanarieholmen var fina fisken. Sol och lite molningt. 22-25 grader. Inte en svettpärla för mycket från min panna. Det blåste lite väl mycket ibland tycker jag om man ska vara petig.
Nu är man åter i Sverige och det tar några dar att acklimatisera sig. Även om vädret nästan är detsamma som på playa ingles.
Oavsett dalmasar och skräckböcker – en veckas charter är som manna för själ och kropp.
Sol, bad, värme, läsa böcker, äta glass och pommes, lägga sig tidigt, äta frukost på balkongen, se nya ställen, göra utflykter. Det var en fin vecka på gran Canaria jag och Emilio hade. Bodde i värsta charterparadiset. Massor av blingbling och en hel del människor som såg ut att vara rakt tagna från tv-serien Little Britain, annars helt okej.
På vårt hotell bodde det sköna typer. Bland annat två damer från Dalarna, rediga charterdalmasar. De solade konstant morgon till kväll med undantag för rök och kaffepauser. De hade noll solfaktor och den ene med svennehy var ständigt rosa. På kvällarna drack de alkohol på sin uteplats och rökte loads. Den ene dalmastanten malde på som värsta pratkvarnen hela tiden. Hennes medresenär svarade typ aldrig eller gav inte ens en nickning som respons. Hon var nog supertrött på den pratiga damen. Men den andre tanten snackade på ändå. Oupphörligen hörde man hennes rökiga dalmål ljuda. Några gånger pratade hon med mej eller andra gäster. Ett par gånger hörde jag henne prata med katterna som strök omkring på vårt poolområde. Go tant. Tänk om jag själv är som hon, jag pratar ju en del? Hope not.
Sen bodde tre ”invandrarkillar” också på vårt hotell, från Sverige men med svenska som andraspråk. Mycket håriga bringor samt armhålor. De festade varje kväll/natt/morgon. När vi gick upp kom de hem. Påminde om min svunna tid som partyprinsessa. Nu är det nya tag med tidig läggning och laddning inför en sömnlös framtid med en bajsade skrikhals tätt in på 24 timmar om dygnet.
Jag läste bland andra Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge på semestern. Efter den boken vill man knappt ha barn längre. Om den var inspirerad av Lindas eget liv tycker jag jättesynd om henne. Om den var en verklighetsbeskrivning av småbarnslivet generellt tycker jag mina kompisar som har barn har skönmålat alldeles för mycket och då är det ändå många som klagar. Den boken gav en fruktansvärd bild. Men vad 17, kan vara ett bra komplement till alla bebisromantiker som det finns gott om där ute. Kanske ska man göra som Linda skrev, förbereda sig på att från den dagen barnet föds så är det ett krig fram till barnet är 2 år. Med den inställningen ska nog jag och emil lösa det hela. Jag ska ut å handla pansar och stridsvagn när jag får nästa lön. Sen är det lumpen fram tills den trycks ut.
Klimatet på kanarieholmen var fina fisken. Sol och lite molningt. 22-25 grader. Inte en svettpärla för mycket från min panna. Det blåste lite väl mycket ibland tycker jag om man ska vara petig.
Nu är man åter i Sverige och det tar några dar att acklimatisera sig. Även om vädret nästan är detsamma som på playa ingles.
Oavsett dalmasar och skräckböcker – en veckas charter är som manna för själ och kropp.
posted by jenny at 2:35 PM
1 Comments:
läs aldrig skugge!
Post a Comment
<< Home