gogodansare

Idag dansade jag inte med min son (det har jag provat nåra gånger och varje gång har han spytt) utan inför min son. Jag testade hårdrocksdans, dansbandsdans och disco-corona-ala-tidigt90tals-dans. Jag fick ett snett leende till gensvar på hårdrocksdansen, då sjöng jag även med med djup basstämma. De andra danserna bidrog mer till att sonens ögon blev ännu större än vad de redan är. Stora, runda, blå och fyllda av frågetecken.

Nåja, snart kommer han uppskatta detta. Uppskatta sin spontana, roliga och dansanta moder.
Efter dansen gjorde jag smoothie. Då gallskrek sonen som aldrig förr. Ljudet av mixern är megaskorrigt och det gick inte hem. Fast att jag försökte förklara att det var ”nam-nam”.

Jag tänker att om folk ser mig hemma iklädd långkalsingar och med min finniga, bleka hy och alla mina ljud och rörelser som jag försöker underhålla knoddisen med så hade de lätt trott att jag var utvecklingsstörd. Tror i och för sig inte att jag är unik. De flesta föräldrar håller nog på och gör konstiga saker – allt för att de små ska få lite variation och rolighet i vardagen.

Snart kommer hoppgunga och gostol. Då slipper jag dansa. Inte för att jag vill men snart är det dags att dansa på lokal istället för hemma i ett skitigt kök. Snart är jag redo för det.