VAB

Jag gillar inte kvotering. Den saken är klar. Däremot tror jag på morötter. Det vill säga incitament som kan leda folk att agera åt ett eller ett annat håll.

Folkpartiets arbetsgrupp inför 2010 funderar kring förslaget att kvotera antalet VABdagar för att få ett mer jämt uttag mellan föräldrarna. Jag tycker det är synd att vi ens behöver diskutera kvotering i detta land. Inte för att det är förvånande utan en lösning som alltid tas till när vi pratar jämställdhet. Nästan alla tjejer tar i princip mest ansvar för hem och barn och förlorar ekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt och pensionsmässigt på det. Det är trist att det går så långsamt. Samtidigt har Sverige kommit långt jämfört med andra länder även om vi knappast kan säga att vi är jämställda här.

Blir bara så trött på att kvotering alltid tas till när jämställdhet diskuteras. Men jag kan säga som så här, händer det inget i utvecklingen snart är även jag, trots min socialliberala övertygelse, beredd att börja fundera på frågan. Annars kommer ungar fortsatt skrika på maaaamma så fort skon klämmer och det är bara mammaaa som gäller. Mamma är hemma med småglin, mamma är hemma med sjukt småglin, mamma jobbar deltid, mamma upphör med sina fritidsintressen ( ”barnens intressen är mina intressen numera", medan mannen glatt fortsätter med karriär, jobbar mer än aldrig förr och har kvar sina fotbollskvällar, och ofta hör man till sin förskräckelse ” vi har inte råååd att låta mannen vara hemma för han tjänar så mycket mer och vi förlorar så mycket då”. BULLSHIT. Tjänar man nu så himla mycket kan man lägga undan pengar och använda dem till att vara hemma istället för att köpa ny golfbag. Prioritering. Vill du va hemma med ditt barn eller inte. Moralist jag? – javisst. Och trött på alla undanflykter. Säg som det är istället. En av mina vänner berättade ”min man vill inte va hemma alls men det vill jag så jag tar all ledighet“. Fine, säger jag. Ärligt och bra. De har kommit överens och det passar dem ).

Må vi få en utveckling som vänder snart. Att höja taket i föräldraförsäkringen spelar ingen roll. Det har vi sett studier på. Pengarna är inte grejen tydligen även om många ofta har det som argument varför mannen faktiskt inte KAN vara hemma, " det gåååår inte rent ekonomiskt för då kan inte vi åka till Rivieran". Utan inställningen och vad man är beredd att prioritera och prioritera bort. Synd att det oftast alltid är mammor som prioriterar barnen även om det säkert är en vinst rent känslomässigt och barnrelationsmässigt. Det är långt kvar att gå. Eftersom jag inte har krystat ur mej någon unge än så kan jag vara läktarproffs ett tag till. Det är självklart varje familjs individuella situation som påverkar vilka val en familj gör. Har kvinnan eget företag kanske hon inte kan vara hemma jättelänge utan att mista kunder. Studerar mannen kanske han inte kan vara föräldraledig. Med mera. Finns massor som spelar in självklart. Men ambitionen att ta lika ansvar måste väl för 17 ändå finnas där. Även om det inte handlar om millimetrar eller 50/50 på allt.

Amen