skilda vägar

Skilsmässodatumet 12 januari. Då skiljer sig folk till höger och vänster säger dom som vet. Alla håller ut över julhelgerna och är förhållande dåligt innan blir det inte bättre av släktkalas och en massa ledighet där man tvingas umgås. Sen brakar det loss och många par beslutar sig för att gå skilda vägar.

Skilsmässa är den enkla utvägen. Om man inte testat att göra allt bra dessförinnan. Jag tror att många tar skilsmässoalternativet alldeles för enkelt. Det är lite krassligt i parrelationen och det enklaste är kanske att ta sitt pick och pack och dra. Precis som om det blir lättare då. Ja, om man inte har barn är det kanske det. Jag läste nånstans att ”skaffa barn är inte något livsstilsval det är ett livslångt ansvar av tyngsta sort” . Och ja det är det. Om man kan lappa ihop en relation tycker jag det är det allra bästa alternativet. Att lappa ihop. Men om det inte går och man verkligen har försökt (då menar jag inte att man åkt på en charter en vecka och köpt ett kärleksspel eller så utan att man kämpat med alla medel) då tror jag barnet mår bättre av att leva i ett hem (eller två hem) där det är färre konflikter. Inget kul å leva i en tillvaro där det är skrik och skrän dagarna i ända eller i ett hem där det råder ett uselt äktenskap/samboskap/partnerskap. Det hade i alla fall jag aldrig pallat leva med nån längre stund.

Nej då är det bättre och gå skilda vägar om man inte kan lösa konflikterna. Och skilsmässobarn kan det gå hur bra som helst för så det där med att barnen kan fara illa med mera, behöver inte alltid vara sant. Dock tror jag alla vill att mamma och pappa ska tycka om varandra och ha dem under samma tak. Om det går.

Mina egna föräldrar har aldrig bråkat inför oss barn och förmodligen inte i enrum heller. I många år tyckte jag det var väldigt föredömligt. Och det är det på ett sätt. Men sen sa en kompis vars föräldrar aldrig heller hade bråkat hemma, ”Är inte det helt sjukt, att de aldrig bråkat?” Och jo. Lite sjukt är det nog. För man ser inte olika åsikter och konflikter som något naturligt, bra och utvecklande. De blir istället lite skrämmande och alla ska tycka samma eller så ska man bli vänner utan att reda ut saker och ting. Samtidigt så tror jag det är bra att visa enad front gentemot barnen men också att man tycker olika och att man kan vara lite ovänner då och då. MEN, det viktigaste, att man blir vänner igen och att visa att man kan vara oense utan att man tycker illa om varandra. Det måste barn lära sig. Och vuxna.

Jag har lärt mig det nu ganska bra tycker jag men kan bli bättre. Konflikträdsla är ingen bra egenskap och den bör motarbetas. Fast jag tycker jag jobbat på bra de sista åren. Å andra sidan är det ju inte fel att sträva efter harmoni. Och får jag välja har jag hellre växt upp med föräldrar som aldrig bråkat än med föräldrar som bråkar hela tiden (men vem kan välja, man föds ju bara till två tomtar som haft kärleksstund). Tack mor och far för att ni är världens bästa. Mina rolemodells.