dont know

hej.
vet inte vad jag ska skriva idag. det var ett tag sen.
Men jag tänker att jag skriver ett brev.

Kära Du,

Några tankar från fjärde våningen där jag nu sitter och tittar ut över en ljusblå himmel med moln som ser ut som stora bomullstussar. Molnen ligger och guppar och några snuddar vid takåsarna.

Det tär på psyket att vara sjuk ofta. Och det tär nog på psyket (avdelningen alltså) att så många är sjuka. Jag vill inte klaga men nu har jag faktiskt haft min beskärda del av krämpor för det här året. Höftskada i december, förkylning i december, cykelolycka i januari vilket innebar kryckhoppning, januari -februari: falsk krupp och förkylning på sonen, förkyld själv, magsjuka på sonen och hela familjen, jätteförkyld son med feber och hosta samt kräkningar pga slem, feber ont i kropp och hals och mage själv som just nu håller på att avta. Hemma från jobbet.

Nu tänker jag så här. Jag ska inte tänka " det kan inte bli värre" för det har jag sagt till beklagande vänner och då har det ändå kunnat bli det. Kanske ska jag tänka " tur det inte är cancer" eller "sånt här är livet,gör det bästa av det" eller så ska jag tänka de dagar jag är frisk " tack gode gud för denna dag, snart är vi sjuka igen". Undrar vilken strategi som är smartast?

Samtidigt inser jag att jag är en bortskämd spoling som klarat mig undan ganska många svårigheter och sjukdomar här i livet. Detta äro ingenting. Men jag tycker ändå synd om mej själv. Och mina övriga familjemedlemmar. De har de minst lika jobbigt - även om det faktiskt bara är jag som fått diverse benbrott.

När jag blir frisk ska jag satsa på trisslotter. Jag veeeet att man aldrig vinner. Men OM man gör det kan man åka till solen och av solen får man energi. Vår thailandsresa förra året gav så mycket energi så det är svårt att beskriva. Visst vi blev sjuka när vi kom hem, hosta så olle hade andningssvårigheter och grejjer men det hade ju hänt även om vi inte varit i thailand dessförinnan. Och med thailandsresan i ryggen så klarade man minsta motgång galant. Nu är energiförrådet uttömt och därför känner jag mej klen när minsta lilla krämpa knackar på dörren.

Å andra sidan förlorade ett par vänner sina mammor förra veckan. Båda ganska oväntat. När jag tänker på dem inser jag att jag inte ska klaga mer.

Hjärtliga Hälsningar
Jenny