superseriöst

idag har jag gjort det. skrivit en shoppinglista efter ett matschema inför nästa vecka. när gobben handlar imorgon så blir det smarta saker som kommer att vara kalasbra när vi , i nästa vecka, ska laga något förutbestämt enligt matschemat. kan tyckas tråkigt, men tänk så enkelt det kommer bli. man bara gluttar på matschemalappen och ser "jaha, idag ska vi äta kroppkakor, då sätter vi igång". och det kan man - för alla ingredienser finns hemma! nu kommer vi ju inte laga just kroppkakor (vad är det egentligen?låter lite lätt suspekt) men andra saker. på nästa veckas meny står bland annat lax i apelsinsås med couscous och mustig kycklinggryta med äpple. låter nyttigt och fint. och som sagt, alla ingredienser kommer finnas i skåpen. coolt. och så himla vuxet. men nu är jag ju vuxen, hur konstigt jag än tycker det är. vänjer mig aldrig.

jag är livrädd

för vinterkräksjukan! Såg på nyheterna att den förväntas kulminera kring jul. Värst drabbat är äldrevården, sjukvården och barnomsorgen. Där frodas smittan och vandrar runt. Buhu... Inte för att jag själv är inblandad i de tre ovannämnda smittohärdarna men en av mina bästa vänner - Eva - är det. Hon jobbar inom sjukvården/äldrevården och hennes barn vistas inom barnomsorgen. Detta resulterar alltså i att jag inte kan träffa henne i december eftersom att hon enligt alla odds lär ha stor risk att bära på smittan. Fy vad hemskt!!!

Min älskade mamma jobbar i sjukvården så henne kan jag inte heller träffa. Min farmor vistas på vårdhem och därmed kan jag inte besöka henne heller. Min lille son ska inte få gå på nån öppen förskola eller dylikt innan jul eftersom där kan finnas barn som har syskon som går på dagis which means they can bära på nån kräksjukebakterie. Sonens kusiner går på dagis och skola...Inga släktträffar alltså. Shit, hur gör vi då med julen? Jag kan ju ta med mig antibakteriellsmörja och gå omkring med munskydd och tvinga mina familjemedlemmar att göra det samma. Nästan som tomteskägg så det behöver ju inte bli så konstigt.

Kräksjukan är det absolut värsta jag vet i sjukväg. Jag är hellre förkyld och har ont i huvet i ett år än får kräksjukan en gång. Nära döden upplevelser borde folket skonas ifrån. Därför fattar jag inte varför inte någon smart typ har kommit på ett botemedel/vaccin mot denna hemska disease. JAG ÄR RÄDD! Samtidigt så vill jag ju inte att mitt sociala liv med dem jag tycker mest om ska bli lidande.

Men så finns det ju sjukdomar som cancer och annat allvarligt som jag borde vara rädd för och bry mig om att tänka mer på och önska att det finns botemedel emot. Det är ju riktigt hemskt. Men ytlig som jag förmodligen är så tänker jag att jag är mer rädd för några dagars kräksjuka. Skärpning.

beauty till varje pris

Läste häromdagen om Venezuelas skönhetsfixering. Där önskar sig de flesta 15åriga flickor skönhetsoperationer i födelsedagspresent. Inte nån moped eller någon märkeströja eller kanske ett presentkort på FACE för att handla ett lipgloss, utan där vill man ha en operation!!! Bröstoperationer är populärast men även näsa, läppar och annat ska korrigeas. Det finns utbildningar i skönhet - model's academia. Man blir där granskad efter vilka fysiska (psykiska, neej det behövs inte)man har och så får man höra vilka operationer man måste genomgå för att kunna klara konkurrensen och kanske en dag bli Miss Venezuela.

Undrar om det kommer bli så i Sverige också nån dag? Jag trodde skönhetsoperationstrenden skulle vända. Att det skulle vara inne att vara naturlig. Det fanns ju en period när stjärnor i USA tog ut silikonet ur bröna och lät rynkorna kring ögonen stanna kvar. Men nu tycker jag varenda stjärna, svensk som amerikansk, ser väldigt släta ut i nyllet allesamman. Onaturligt släta.

Visst man kan avdramatisera det hela. Jag har vänner som har opererat sig för det yttres skull och kan förstå dem till viss del. Kanske har man stört sig på något hos sig själv hela livet och känner att man verkligen vill korrigera. Bröst har skrumpnat samman efter amning, ögonlocken hänger över ögonen så man inte ser, näsan har väl alltid varit lite sned och bör rakas ut, ena örat står rakt ut osv. Men spelar det nån roll egentligen? Om läpparna är smala eller brösten ihopskrumpnade? Tydligen. Inte för alla dock. Det finns ju massor med folk med meganäsor, megahängbröst och superstora öron verkar hur tillfreds och lyckliga och nöjda ändå. Kanske handlar det om självkänsla - hur mycket man har av denna själsliga ingrediens? Eller om at vissa människor nte låter vissa kroppsliga skevheter ta tid och energi, man fokuserar helt enkelt inte på yttre attribut så mycket. Vad vet jag. Personligen tycker jag att utseendenojjor var mest påtagliga i högstadieåldern. Men de verkar återinträda i 30+ åldern för att inte tala om 40 och 50+. Omskolning till kirurg vore kanske inte helt fel. Inte för att jag nånsin skulle komma in på läkarlinjen men ändå.

Och så nåt annat. Alex Schulman är ju riktigt rolig att läsa! Läste vad han skrev om IDOLjuryn i gårdagens aftonbladet och garvade stort. Kul kille. Hans fru, som det var en intervju med i sladderbilagan till nyss nämnda kvällsblaska, verkar däremot vara rätt så rejält korkad. Men det baserar jag endast på en liten fjuttintervju med frågor som "vilken typ av karlar gillar du" och sånt. Ja, ja Alex är rolig i alla fall. Har knappt läst vad han skriver innan, knäppt eftersom han syns och pratas om över allt. Men nu när jag gjorde det så var det med stor behållning.