töppless

Häromdagen diskuterades den STORA frågan om varför vi inte solar toppless längre i studio ett (!). Det var ju så stort på 80 och i början av 90-talet.

En forskare av något slag menade att det nog beror på att vi är rädda för hudcancer och därför skyler våra ljuver. Näe, don't think so. Då borde ju burkquinin ha slagit igenom med råge. Och det har den ju inte.



Någon annan menade att det beror på den översexualisering som råder av kvinno (och mans) kroppen. Att om man blottar en lök så blir det "sexfeelings" och uppståndelse. Där kanske det finns en poäng.



Annars tror jag det beror på tre saker:

1. modet. det är mer mode i bikins nu och då blir det en snygg helhet med topp och trosa.

2. brösten på de som hade sina glansdagar på 80 och 90talet är inte var de har varit. Antingen är det taxöron alternativt hängbröst eller så har silikon pumpats in - och även om silikonbröst idag är en (sjuk) norm så är det inget som man vill flasha med så till den milda grad att man flashar köpebröna.

3.man har kommit på att det inte spelar roll om brösten är vita när resten av the booty är brun, solbrännan är inte allt längre. men det var den på 80talet och i början av 90talet. Ja, så var det - det var ALLT att vara brun. Var man inte brun så fanns man inte. Solarierna gick varma och bronzepudret och kastanjevattnet sålde såsom aldrig förra. Härliga tider.



Filosofiska tankar från Jenny

le festival de Bjuf

Så var det dags igen. Bjuvsfestivalen. Ja, den heter så i folkmun. Det är egentligen Helsingborgsfestivalen. Och Helsingborgsfestivalen är för helsingborgarna vad Vattenfestivalen var för stockholmarna. Ni vet. The pesants from hell invades the town. Magväskor och foppatofflor i drivor. Tatuerade överarmar, vrister och ländryggar vart man än vänder näsan. Samt rödnästa berusade pentafrisserade/bigbrotherfriserade män och kvinnor. Ingen höjdare. Om sången svennebananlåten hade varit en festival hade det varit helisngborgsfestivalen. Möjligen landskrona, malmö eller annanort- festivalen också.

Ok, programmet för festivalen har absolut förbättrats. Det finns bra artister med på schemat. Men själva grejjen, gå och dra på festival. det är sannerligen ingen höjdare. Jag förstår inte de som åker in till stan för att bara " gå på " festivalen. Nej, helsingborgare - fly fältet in a couple of days alternativt gå på de artister som är värda att se. Som Emil Jensen till exempel.

trötter

Det är inte klokt vad psyke och fysik hänger ihop. För några veckor sedan uppfattde mitt psyke att jag snart (för cirka tre veckor sen )har semester. Men mitt psyke hann före kalendern. Psyket ville ha semester pronto och det gav effekt på fysiken. Jag är SÅ trött i kroppen. Ryggen värker, handlederna värker, hjärnan är trög, hela kroppen är tung som bly och ögonen vill inte öppnas på mornarna. NU är det knappt 2 dagar kvar tills jag får uppleva frihet (för jobbet är ju som ett fängelse, not, men ni fattar). Tänk att ha sovmorgon varannan dag i FYRA veckor. Man blir ju glad som en speleman bara av tanken.
hurra hurra.
må vädret bli bra också så ska man nog bli människa igen.

andra saknar michael jag saknar ullabella

Detta var en härlig karaktär och det var under en härlig tid i livet som ullabella fanns vid vår sida varje morgon på sommarlovsmorgon.

Jag saknar denna serie. Ska nog ut å leta om det finns någon samlingsDVD nånstans.

schulman far

Nu är Schulman far. Och nu ska han pappablogga. Måste man mamma/pappablogga bara för att man blir förälder? Visst en hel del inlägg präglas ju av fader/moderskapet efter att man blir förälder.

Men själv tycker jag mamma och pappabloggar är passé. Over and out liksom. Annat var det när hemliga pappan började med sin blogg. Då kändes det nytt på nåt vis. Nu orkar jag inte läsa mer om folks eufori när de fått sitt första barn. Det är helt ljuvligt och obeskrivligt, men jag har läst det förr. Och varit med om det själv. Det minnet är så starkt och fantastiskt att det räcker och blir över.

Däremot hör jag gärna om vänners födslo/barnupplevelser. Det berör, för det är nära. Men Schulmans faderstankar besparar jag mig gärna och alla andra ”kändisars” barntankar också. Men mest av allt besparar jag mig Lisa Fabres barntankar. En sjukt patetisk och märklig tant som fått alldeles för stort utrymme i tidningen Mama.