midsommar

Glad midsommar. I år var det klassiskt midsommarväder i stockholm fast lite varmare. Molnigt och ett par små stänk. Det brukar faktiskt vara kallare. Själv tog vi det jättelungt på dagen och sen var det titta på dragkamp och midsommarstång som gällde. Aftonen spenderades med grillning, jordgubbar och allmänt mys hemma hos åsa och david. Vid 23-tiden tog vi de 3 bussbytena samt ett t-banebyte hem till Hornstull. Förvånansvärt lite fyllerister på de allmänna färdmedlena. Men det är klart, de håller till ute på lantställena och i småorterna och knivhuggs och kör bil olovligt.

Nu går vi mot mörkare tider.

mums från FENDI

För 969 pund blir den min. Som hittat. Men så fin!

konst, litteratur viktigare än att förenen eder

Läste en om en kille i ett reportage i riksdagens personaltidning, han jobbar som biblioteksassistent, han säger så här om varför han inte är med i facket eller i akassan (antalet medlemmar sjunker i båda och har så gjort ganska länge även om medlemssjunkanden blåsts upp rejält i media i vår):

"jag är indivudualist och gillar att stå fri. jag vill inte vara med i någon föreing ioch pröjsa till den. vad skulle jag få ut av facket som jag inte kan fixa själv?"

" har aldrig tänkt på det där med akassa. jag är inte orolig för vad som skulle kunna hända om jag blir av med jobbet.... och sen " det finns bättre saker att tänka på än akassan, som konst och litteratur"

Konst och litteratur! Så roligt sagt!

Men killen har så rätt så rätt säger jag. Och det är en lågavlönad snubbe som säger så här dessutom, ganska ung och utan utbildning - typisk person som inte "bör" tycka så om man ska var fördomsfull. Annars är det typ sånna som min far som kanske har rätt schyrre inkomst som inte är med i akassan (ädle far har aldrig, och skulle aldrig nånsin bli, varit med i akassan. "man ska reda sig själv") eller facket. Intressant att se att det är en blandad kompott av folk som inte vill ge sig in i något de inte anser sig få ut något av eller behöva. Ingen jag känner har fått någon hjälp av facket eller har själv haft någon konkret nytta av det hela. "Det handlar mer om solidaritet" säger en kompis till mig när jag undrar vilken nytta hon har av att vara med i facket.

Det var den dummaste anledning jag har hört men den är jättevanlig. Isch försteen nischt.

Då säger jag - gå med i amnesty eller röda plusset istället. De gör i alla fall nytta for important things. Fast när jag var med i Jusek fick jag gå på träningsjobbintervju helt gratis så det var ju rätt bra ändå! Kanske ska kolla upp vad de olika facken erbjuder mig egentligen. Jag kanske går miste om en massa finfina saker. Skall nog undersöka mina alternativ en smula under semestern.

Blir spännande att se debatten om obligatorisk akassa in the future som regeringen nu utreder och sen ska föreslå, tror nog jag är emot den faktiskt. Själv är jag med i akassan. Inte för att jag tvivlar på att jag skulle klara mig utan den, för det tror jag att jag skulle - ung och viril och hyvens som man är. Jobb finns det ju gott om. Sen att det kanske inte är drömjobb är en annan sak, men jobb finns. Men att sluta betala in till akassan det skulle jag nog inte göra, jag nog lite trygghetsnisse ändå, och jag betalar ju skatt - då ska man ju få ut något också som det brukar heta (min kompis i lund som födde jättesnabbt och inte använde någon bedövning och bara hade en personal tyckte hon skulle få en återbäringscheck på skatten för att hon var så billig för vården, här har hon jobbat och slitit och betalt men utnyttjade sin "del" för dåligt ).... He he.

seriöst värre

När man går i väntans tider så är det till en början helt ofattbart att det växer något eget inne i ens mage. Man känner sig trött som ett as och efter några veckor träder illamåendet in och ens pojkvän luktar skunk,bäver och gamla sockar, kaffe smakar helt plötsligt som det gift det faktiskt är och allt känns allmänt konstigt och så måste man gå och ljuga och känna sig skyldig hela tiden för att inte avslöja något. Man bölar till GoKväll på svt, och måste gå till korvmojjen minst en gång varje dag för att överleva.

Sen börjar ens kagge växa och man är rätt som vanligt fast tröttare.
När vi snackar 5-6e månaden är man en tjockis och ens gamla kropp är för evigt borta och begraven. Sorg. I alla fall, sen börjar man känna att det är något riktigt som är i magen. Inte bara gaser och bubbel. Små kickar kommer farandes och man får ett töntigt drömskt leende på läpparna när man inser att det är en människa där inne. Väldigt liten och ödlelik men ändå. Fosterstadiet har gått över.

När magen väl är så stor att den inte går att dölja längre är bebisen överlevnadsklar. Om den föds efter v.29 så är sannolikheten jättestor att den kan överleva. Fantastiskt.
Det är ungefär här nånstans man börjar inse. Den ska ut. Det har jag insett nu. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Men skratta tror jag. Av glädje för att man ska få träffa filuren. Gråta av att man blir härligt rörd över livets mening. Nej, där ljög jag. Över att man ska få ut den genom ett litet, litet hål. Böööööööl. Hur i hela friden? Detta blev jag varse förra veckan och störtanmälde mig och kärestan till en profylaxkurs där det fanns två lediga platser kvar. Gravidyoga i all ära men profylax - det är det tunga artilleriet. Så i söndags satt vi och flåsade med ett gäng muppar ledda av en teatralisk tant som pratade som Jolanta i HippHipp och som hade (huvud)hår till knäna. Såg film med Gudrun Schymans muff live och hennes grymma förmåga att andas. Såg stabilt ut måste jag säga.

Kände mig faktiskt lite mindre nervös för att bebisen ska komma ur ett litet, litet hål efter denna träff med ett gäng pålästa-innerstads-blivande föräldrar i 30+ åldern (satt flera stycken pappor och antecknade så pennorna glödde, i teorin kan vi lära oss allt). Kommer nog att bli ett trauma att få ut barnet hur mycket man än kan andas, men mentalt släppte skräcken lite grann när man fått veta att det blir oftast inte sämre om man kan slappna av och vet vad som händer. Vi gick igenom alla faser och sånt. Shit vad mycket som händer i ens kropp. Har jag knappt fattat innan.

Att vara havande är ett konstigt tillstånd. Förnekelsestadiet om utdrivandet har som sagt varat i 7 månader. Nu går det inte längre. Dags att skaffa målbild och flåsöva varje vecka. Och att vila innan förlossningen – det ska man. Det sa Jolantatanten och sa också att man ska koppla av under 2 timmar varje eftermiddag och äta en extra macka 2 veckor innan 2 veckor innan utsatt datum. Vet aldrig när den vill ut. Fixera er inte vid deliverydate. Och så träna på att andas. Tror ni maratonlöpare drar till loppet utan att ha förberett sig, vilat, ätit och tränat? Nej. Precis samma sak är det med förlossningen som är som ett maraton. Fast du kan inte bryta, du måste springa klart och så är det ett annat liv inblandat också. Så lite mer seriöst än ett maraton alltså.

Om ni inte äter, vilar och tränar så kan det bli en chock och ni orkar kanske inte sa Jolanta-tanten. Chock blir det säkerligen ändå. Men kanske något mildare – eller värre. Ingen som vet ingen som vet. Sugklocka är dock inget jag vill bli närmre bekant med det ska vi ha klart för oss.

Reflection completed.

Igår promenerade jag längst årstaviken och vem möter jag inte om inte "gnomgubben". Den joggande gamle diktläsaren. Han frågade "visst har vi setts förr" och jag sa ja och berättade om att i vintras läste han VINTERNS GNOM för mig och det var väldans trevligt. Igår läste mannen - som för övrigt presenterade sig som Gunnar - en annan fin dikt som heter Juninatten.

Det är kul med kufar. Den joggande diktläsaren är bara så söt och man blir på gott humör.

The dikt

Juninatten
Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljusglidande på vattenspegeln eller vacklande på vågorsom långt innan de ha mörknat speglar morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.

bra

Kursen var svinbra! Kan varmt rekommendera alla att gå en UGL kurs, personlig utveckling på hög nivå och en utmaning för ens självkänsla.
Är trött efter en intensiv vecka med schema 8-22 varje dag men väldigt nöjd med varenda minut. UGL kan inte beskrivas utan måste upplevas.

Har kommit hem till verkligheten och börjar komma ifatt nyhetsflödet från veckan. Trist att svenskarna blir allt mer rasistiska, ser att alf och andra gamla russin skrivit en artikel om äktenskapet i dag (läs tex denna kritiska blogg av en gammal kollega till mig som resonerar kring artikeln http://www.henriksjoholm.se/ ) , flygstrejken är över och förtroendet för mäklarna är lågt. Med mera. Och livet går sin gilla gång.

Skönt att vara i från vardagsbruset ibland även om veckan inte varit mindre intensiv eller inneburit mindre jobb. Bara det att jag har fokuserat på helt andra saker än vanligt.